Den planerade snittdagen var den 25e juli 8.00 på morgonen, då skulle det ske.
När klockan var 3 på natten vaknade jag av värkar.
Det kändes som stark mensvärk så jag försökte somna om men dom fortsatte komma och till slut gjorde det så pass ont att jag var tvungen att väcka J♥han.
J♥han larmade så personalen fick komma in och dom konstaterade då att jag hade börjat öppna mej.
Dom sprutade in bricanyl i kroppen på mej för att stoppa upp allting så att jag skulle slippa ett akutsnitt.
Värkarna var väldigt starka i slutet och jag skrek till J♥han mellan värkarna: PÅMINN MEJ OM ATT JAG ALDRIG SKA FÖDA NORMALT!!
Det där skrattar jag åt nu i efterhand för det är klart att jag endå vill prova det också.
Hur som helst så fördes jag till slut in i opperationssalen där dom la spinalbedövningen i ryggen på mej. Och JA, det gjorde ont men inte så ont som jag trodde att det skulle göra.
Halva min kropp domnade bort och jag kände mej förlamad, det var det värsta med att gå igenom ett snitt enligt mej, att jag inte hade nån känsel vilket var jävligt obehagligt.
När dom skar i mej så skämtade läkarna lite om att inte glömma några verktyg i magen på mej och sånna saker men jag var för spänd för att skratta, ville bara se min son.
Det tog ganska precis 2 minuter så var Theo ute från att dom började skära så allt gick smärtfritt och väldigt fort.
Ärret hamnade långt ner för läkarna frågade om jag brukade använda höga eller låga trosor.
Var orolig att det skulle se hämskt ut med ett ärr där nere också men jag är så nöjd man kan bli för det syns knappt och bättre kommer det bli med tiden.
Fick läkarens utlåtande också som sa att "det var det finaste ärret hon hade sett", och då har jag sett många ärr sa hon.
Så allt gick bra, blev dock orolig när värkarna kom igång men nu fick jag känna på liten del av det också.. Otroligt vad kroppen klarar av!
