En käftsmäll minst sagt

Nu är det bestämt.

Det blir byte på fredag då sis åker hem och älsklingen kommer tillbaka.

Själv känner jag att jag kämpar på här och har inget behov av att åka hem trots att det är jobbigt.

 Men blir vi kvar här länge så får man se hur man känner då.

Det är mycket fram och tillbaka och just nu är det ett bakslag när Theos tarmar är överbelastade och klarar inte av att ta emot all mjölk.

 Han ska nu få halva mängden i mjölk och

andra halvan i dropp.

Det är så sjukt jobbigt när man ena dagen får sånna förhoppningar och tror att allt går i rätt riktning och nu kanske man äntligen är påväg hem sen vänder det och man vet inte hur det blir...

Ringde till älsklingen och grät igår av lycka för att allt kändes så bra sen fick jag dom här beskeden.

En käftsmäll minst sagt!